Ta tag i det!

Jag läste ett av Olof Röhlanders veckobrev för ett tag sedan och blev lite inspirerad av det och tänkte att jag bygger på det han skrev om. Det handlade om att ta fighten.

För jag antar att du liksom jag någon gång valt att skjuta upp något obehagligt. Det kan vara att meddela något negativt till någon eller att du kanske är osams med någon och ni skulle behöva prata ut om det men du är rädd för att konfrontera personen. Det kan bli så att du väljer att gå omvägar för att inte träffa den personen och mår dåligt vid varje tillfälle du ser personen. Vilket är egentligen värst om du tänker efter? Det är som ett plåster. Det kanske kommer att göra ont direkt när du konfronterar personen och du kanske kommer att känna dig lite sårad. MEN du kommer att känna en befrielse av att faktiskt ha gjort det och det är en seger i sig. Du kommer att slippa den där oron i magen för att du är rädd för att träffa personen. Du kommer att känna ett lugn. Och minnet av det där plåstret är bara ett minne som sakta kommer att blekna bort. Säkerligen lärde du dig också något när ni pratade med varandra. Visst, det kan vara jobbigt att prata om det, det kan göra ont i själen just då precis som med ett plåster. Det gör ont just då. När plåstret väl är borta och svedan försvunnit så är allt bra igen. Ett ärr kanske blir kvar av såret och det kan du se på ibland och tänka på vad du lärt dig.

Det finns ärr som är mindre lätta att hantera och då är det ofta själsliga ärr. Någon som en gång i tiden kanske har svikit dig. Jag har själv haft sådana och när jag väl lärde mig att förhålla mig till dem så insåg jag att den som led mest av att jag inte kunde glömma var jag själv. Den som åsamkat mig ärren hade glömt det för länge sedan. Idag hjälper jag flera att lära sig att förhålla sig det som en gång har hänt och som de inte kan göra något åt.

Det du kan fundera på när du pratar med personen är vad han/hon egentligen säger. Är det sant vad den säger? Varför har ni egentligen varit osams. Och de där ärren som du fick, är det bra att alltid titta på dem och känna t.ex. en ilska. Skulle det kunna vara så att det är du som efteråt gör dig mest illa? Vad skulle hända om du tog tag i det nu?

 

 

Uffe